Ett trovärdigt våldtäktsoffer
En varm sommarkväll runt millennieskiftet sitter några ungdomar och festar. Fyra killar och en tjej. Två av killarna sitter vid köksbordet. De är tysta. De tyckte att det slutade vara roligt för en halvtimme sedan, när en av killarna började spotta på flickan och kalla henne hora. Killen drog ner flickan till undervåningen med en av de andra. De två killarna vid köksbordet hör skratt och flås. Efter en stund kom en av killarna upp, han stödjer sig på sin krycka han gått med de senaste veckorna efter en trafikolycka. Han håller kryckan upp mot taket, likt en segergest. Foten på kryckan är blodig. Han skrattar och utropar ”titta” flera gånger. De andra runt köksbordet, kollar bara ner ännu en gång mot bordsskivan och förblir tysta.
Dagen efter vaknar flickan på en madrass. Hon är naken och hennes pubishår har rakats bort. Hon ligger nedsölad med spyor, blod och urin. Någon har satt på henne ett par höga stövlar, de är inte hennes.
Efter det får hon glåpord efter sig, hon blir kallad slyna och billig. Helt okända människor skrattar och pekar mot henne i staden. De säger att hon får skylla sig själv.
Hon blir kallad kryckhoran.

Varje år blir ca 2000 tjejer våldtagna, men bara var femte tjej anmäler våldtäkten. Några få av dem är gruppvåldtäkter. RFSU gjorde på 1980-talet en undersökning med 184 stycken medverkande kvinnor som blivit våldtagna, den ses av många som den bästa undersökningen som gjorts i det här ämnet:
30 % av kvinnorna våldtogs av en ytlig bekant, till exempel en man de träffat på krogen och följt med hem.
21 % våldtogs av en man de kände väl, en kompis, sambo eller före detta partner. Resten är helt okända gärningsmän.
76 % av kvinnorna hotades inte av något vapen., utan mannen använde sin kroppsstyrka eller verbala hot för att kunna genomföra våldtäkten.
Var tredje kvinna våldtogs i sitt eget hem och lika många våldtogs i gärningsmannens eller någon annans hem.
Överfallsvåldtäkterna på offentlig plats, som till exempel en park, står för 25 % av fallen.
38 % av kvinnorna uppger att de inte gjorde något motstånd eller försvarade sig, antingen för att de var så paralyserade av skräck att de inte kunde röra sig, eller för att de inte vågade bråka emot.
Fyra av tio kvinnor har inte gått till polisen och anmält våldtäkten. Bland anledningarna som nämns är att de utgår från att de inte kommer att bli trodda, de är inte svenskspråkiga och har svårt att göra sig förstådda, de har blivit våldtagna för många år sedan och inte orkat bearbeta händelsen förrän långt senare, eller de har inte trott att det är lönt att gå till polisen om inte samlaget har fullbordats, det vill säga om inte mannen fått utlösning.

Det perfekta offret
Det finns många olika sorters våldtäkter. Enligt den samhälleliga normen så finns det en typ av våldtäkt. Den bilden består oftast av en man som överfaller en flicka eller kvinna utomhus, vid ett grönområde till exempel. Det många inte förstår är att den typen av våldtäkt bara utgör en liten del av de våldtäkter som blir anmälda varje år. Vår lagbok har tyvärr inte lagar som hjälper oss när det sker en våldtäkt som inte är helt enligt normen. Om ni har läst statistiken ovanför så ser ni ändå hur annorlunda det är mot den ”normala våldtäkten”, där en man hoppar ut genom ett par buskar.

En åklagare i Stockholm berättar hur det perfekta våldtäktsoffret ska vara och se ut:
”Det måste vara en kvinna som är utomordentligt trovärdig. Man måste kunna avläsa chock och avvikande beteende efter våldtäkten. Hon måste kunna berätta för att bli trodd, men berättelsen får inte vara för bra för då verkar den uppgjord. Det får inte finnas frågetecken kring hennes beteende. Annars är det svårt att få till åtal, och en fällande dom är det inget tal om. Inte nog med att en flicka blir våldtagen, hon ska också se ut och uppträda på ett perfekt sätt för att tas på allvar.
”När det skett ett rån mot en bank eller mot ett postkontor händer det att vi journalister intervjuar någon professionell krishanterare eller psykolog som berättar hur jobbigt det är för brottsoffren. Det är vanliga kassörskor och kunder som har stått nära döden, sett rakt in i en pistolmynning, som har bakbundits eller tvingats att lägga sig ner på golvet.
Journalisten frågar: ”hur reagerar folk på väpnade rån”?
”Det går inte att svara på”, säger krishanteraren och redogör för hur otroligt olika människor reagerar på att bli rånade och hotade, just för att människor är olika.
Det kan vara kassörskan som aldrig mer kan gå till jobbet efter rånet, eller hennes kollega vid kassan bredvid som är på jobbet redan morgonen därpå och bara är arg. Urförbannad och ilsken, skriker så fort så fort hon tänker på de där djävla rånarna som tog sig rätten att komma in här på vårt kontor. Människor är ju olika. Men inte när det gäller våldtäktsoffer. Om inte kvinnan stämmer överens med den givna bilden av hur En Våldtagen Kvinna ser ut och beter sig, så har hon en omöjlig uppgift framför sig.”

”Det är sommar, och vid en bro står en trettonårig flicka och väntar på en träff när ett grabbgäng dyker upp på sina cyklar. De stannar och börjar prata med flickan, frågar varför hon är ensam och om hon är oskuld. De promenerar bredvid henne, någon sätter krokben för henne och hon faller omkull i gräset. De är över henne och tafsar, drar i kläderna och håller för hennes mun. Minst två av killarna har samlag med henne, kanske fyra.”

”Tre av killarna döms till våldtäkt, och en kille döms för medhjälp till våldtäkt. Domen fick de efter flickan har fått frågor som vad hon hade för kläder på sig, om hon haft sexuellt umgänge förut, om hon var berusad av alkohol eller narkotika, om hon har tagit betalt för att ligga med pojkarna bland annat i rätten.
Inget finns däremot noterat om pojkarnas sexuella moral, alkoholvanor, kvinnosyn eller om de till exempel har för vana att ge sig på ensamma tjejer i parker. Det enda som konstateras är att ingen av killarna förekommer i belastningsregistret.
Denna flicka var inte alkoholpåverkad eller drogpåverkad på något sätt under våldtäkten, det gör det också till en våldtäkt. Om flickan varit påverkad på något sätt hade pojkarna möjligtvis dömts till sexuellt utnyttjande. Överfallsvåldtäkter har störst chans att väcka åtal, men det är inte de som är vanligast.”

”1 april år 2005 ändrades en våldtäktsparagraf. Om en man på något sätt lyckades göra en kvinna redlös, eller sättas i vanmakt mot hennes vilja eller utan hennes vetskap, så fick mannen straff för våldtäkt. Den nya våldtäktsparagrafen säger att om en kvinna försatt sig själv i vanmakt eller blivit redlöst berusad av sig själv, så är det domen våldtäkt mannen får i fråga, om han utnyttjat hennes tillstånd. ”

”Många jurister, däribland den gamle justitieministern Thomas Bodström, menar att denna lagstiftning är verkningslös då, trots lagändring, förövare inte döms till våldtäkt med motiveringen att kvinnan inte varit försatt i vanmakt eftersom hon minns många delar av gärningen. Motfrågan
dessa kritiska jurister då ställer är om det överhuvudtaget går att väcka åtal utan att kvinnan
har minnen av gärningen, då det oftast saknas vittnen i våldtäktsärenden. Thomas Bodström
menar att det måste ske en ändring av den nya lagändringen för att den ska kunna användas
som det var tänkt från början, det vill säga att det ska räknas som våldtäkt då en kvinna inte
har förmåga att samtycka till samlag oavsett om hon själv försatt sig i eller ofrivilligt eller mot
sin vilja blev försatt i denna situation (”Rapport”, SVT, 3/11 2005).”

Intervju
Jag har haft en kort intervju med en tjej vi kan kalla Helena, hon är 23 år och bor sedan ett år tillbaka i en lägenhet utanför Nora.
Hur länge sen var det du blev våldtagen?
Svar: Det är 8 år sedan övergreppet skedde.
Hur gammal var du?
Svar: Jag var 14 år.
Hur känner du nu inför det?
Svar: Nu har jag en viss distans till det hela, men skuldkänslor och skam har infunnit sig från och till i hela mitt liv efter det. Man känner sig kränkt, annorlunda och inte lika mycket värd som andra tjejer.
Varför väljer du att ställa upp i en intervju?
Svar: Jag tycker mest att det kan vara kul att någon är intresserad av min berättelse och sedan vill jag självklart att många ska bli mer delaktiga i ämnet.
Hur lång tid tog det innan du kunde berätta om det?
Svar: Det tog 1 år innan jag berättade för någon.
Vem var den första du berättade för?
Svar: Jag och min bästa vän stod vid vårt ”speciella ställe” och talade om pojkar och allmänt intressanta saker. Hon fick ur mig på något sätt som jag inte kommer ihåg att jag hade en hemlighet jag inte hade berättat för henne. Hon tjatade på mig i en oändlighet och till slut så tog jag mod till mig och talade för första gången om det som hade inträffat med någon. Jag skämdes, fick yrsel och hjärtat bultade som aldrig förr. Efteråt kände jag en tomhet jag inte kan förklara.
Hur reagerade den personen?
Svar: Hon blev nog rätt förvånad, och nu kan jag känna att hon nog inte helt trodde på mig i början. Vi var rätt unga och hon var lite misstänksam av sig. Efter ett tag så märkte jag däremot att hon engagerade sig i ämnet och letade upp olika alternative till hjälp åt mig, hon hatade honom som hade våldtagit mig och vi spirade planer för att komma åt honom, vilket vi självklart aldrig försökte med.
Hur reagerade dina föräldrar?
Svar: Min mor och far blev chockade, men de ställde upp till 100 % och försökte hjälpa mig på de sätt de kunde. Nu däremot så vill de helst inte prata om det.
Hur kommer det sig?
Svar: De är enkla människor. Vill jag prata om det så lyssnar de, men de kan inte riktigt förstå varför jag fortfarande drömmer mardrömmar, och varför jag är rädd för honom.
Kände du mannen som våldtog dig?
Svar: Ja, han var en nära vän till familjen.
Träffar du på honom något nu?
Svar: Nej, jag har inte sett honom. Jag vet däremot att han har en flickvän och bor ihop med henne och hennes barn. Det känns väl inte så bra, eftersom jag hörde av min syster att han tydligen hade våldtagit sin nya tjej en gång, men jag vet inte hur det gick.
Hur gick övergreppet till?
Svar: Vi var på promenad i en skog som ligger i utkanten av Örebro. Han började tafsa, och ville att jag skulle suga av honom. Han tog ett järngrepp runt min arm och tvingade ner mig på marken, tvingade min mun till hans penis och tryckte mitt huvud i upp-och-ner rörelser när den var inne. Jag var panikslagen och han var väldigt stark. Han ville sedan ha samlag med mig bakifrån, han viftade helt enkelt runt mig och jag stod på alla fyra. Jag skrek, men ingen hörde. Han slog mig i huvudet när jag skrek och jag blev lite yr. Mer detaljer behöver vi väl inte gå in på, men jag kände mig inte längre som en människa efter det.
Tyckte du att ni hade bevisning nog för att få honom dömd?
Svar: Eftersom det hade gått så lång tid efter övergreppet så självklart så fanns det inga bevis direkt. Det ledde inte till något alls.
Ledde det till åtal?
Svar: Nej, det gjorde det inte. Jag blev kallad till förhör och fick berätta för en kvinnlig polis om övergreppet.
Kände du att du fick det stöd du behövde?
Svar: Polisen erbjöd inte direkt något stöd. Jag hade gått på psyket i närmare ett eller två år innan jag berättade om övergreppet, så de gav mig mest som råd att fortsätta gå dit.
Hur betedde du dig sexuellt efter övergreppet?
Svar: Jag blev mer intresserad av sex på ett sätt. Då jag redan var ”oren” så kunde jag ha sex som jag ville, eftersom jag undermedvetet tyckte att jag inte hade något att ta till vara på. Fast när det väl kom till kritan så gjorde jag oftast inget, jag blev istället upprörd och rädd. Jag skojade mycket om sex och verkade nog utåt sett mest nonchalant om ämnet. Jag litade inte på killar, och fortfarande har jag inte mycket respekt för dem tyvärr. Jag kan lätt utgå ifrån att den jag träffar är ett egoistiskt svin istället för att ge honom en chans.
Har du berättat öppet för dina partners om övergreppet?
Svar: Kanske inte i början, men efter ett tag när jag börjat lita på killen ifråga så har jag berättat och jag har haft turen att få stöd och förståelse av de flesta.
Är det någon du inte fått det av?
Svar: Det är en av dem som inte riktigt tyckte att det var något med det. Fast han tänkte mest på sig själv när det gällde allt möjligt.
Vad skulle du rekommendera en tjej om hon blivit våldtagen?
Svar: Jag vet inte, söka hjälp så fort som möjligt, men sen så är det så svårt det där. Man kan bara hoppas att hon får stöd från sin familj, och att hon som sagt får någon form av terapihjälp.

Är kvinnor inte trovärdiga som offer
Sommaren 2002 var Maria ute med sina arbetskamrater och drack. Men hon var helt slut efter mycket slit på jobbet så hon ville hem och sova. Hennes arbetskamrat Muhammed erbjöd henne sovplats. De var goda vänner och han bodde nära jobbet, så hon tackade ja.
När de kom dit stupade de i sängen och somnade väldigt snabbt. Efter en stund vaknar Maria av att en man är inne i henne, och hon börjar skrika och fäkta med armarna. Hon ser att det är Muhammeds bror Hussein som är på henne, och inte Muhammed. Muhammed jagar ut Hussein ur lägenheten efter en stund, och skriker sedan frågor till Maria som varför hon knullar hans bror. Maria är vettskrämd och chockad.
Efter några dagar anmäler hon händelsen. En polis ringer henne när hon är ute bland en massa folk och vill förhöra henne, hon säger att hon står lite dumt till, men han fortsätter att fråga henne massor med kränkande och fördömande frågor. Efter det strular polisen ihop Hussein med Muhammed, att det var han som hade försökt våldta henne, men det ordnade sig sedan. Sedan efter att de har förhört Hussein så ringer de Maria igen. Polisen ifrågasätter allt Maria sagt och säger denna gång. Han menar att det är mycket lättare att tro på männens historia. Hon känner sig kränkt och fylld med skam.
Så vitt Carina vet idag gjorde de aldrig en teknisk undersökning i Muhammeds och Husseins lägenhet, och de förhörde aldrig några av hennes arbetskamrater som kunde styrka att hon knappt drack något den kvällen. Däremot fick hon ett brev där det stod att förundersökningen är nedlagd och ”gärningsman okänd”. Fortfarande tvättar hon sig och duschar flera gånger om dagen för att få bort smutsen.

Tyvärr är inte Marias berättelse ovanlig. Vad beror det på att olika fall leder till åtal och fällande domar, och andra inte?
Av det jag läst så har det kommit fram att om man blir våldtagen så är det mycket upp till slumpen hur slutresultatet kommer att se ut. Blir man förhörd eller utredd av ”rätt polis” så finns det större chans att det leder till åtal och att man blir trodd på, enligt många brottsofferstödjare, målsägarbiträden och drabbade kvinnor.
Ett exempel: Lena är en tvåbarnsmamma i medelåldern som våldtogs av en bekant sommaren 1999. Det dröjde nästan två månader innan hon polisanmälde händelsen. Då hade såren läkt och blåmärkena bleknat, de sönderslitna kläderna hade hon slängt och det fanns inte heller några vittnen till övergreppet. Dessutom hade hon frivilligt hoppat in i våldtäktsmannens bil i tron att hon skulle få skjuts hem. Hon hade ljugit för sin egen son om händelsen. Ett klassiskt ”omöjligt fall”.
Ändå dömdes mannen ett halvår senare till fyra års fängelse för våldtäkt, försök till våldtäkt, olaga frihetsberövande och övergrepp i rättssak.
Varför?
Enligt kvinnans målsägarbeträde handlade det bara om ”genuint polisarbete”.

En flicka som blev våldtagen 1997 av tre stycken killar anmälde detta, och det ledde till rättegång. Åklagaren beslutade att flickan bara hade gjort ett halvhjärtat försök att komma undan pojkarna, och fast hon hade sagt nej till pojkarna så var det inte våldtäkt eftersom han tyckte att hon inte befunnit sig i något hjälplöst tillstånd. Det betraktades inte som sexuellt utnyttjande heller så pojkarna gick fria.

Flickan som blev våldtagen i inledningen av denna artikel anmälde händelsen, och det hela gick till rättegång. Hon fick höra att hon hade ett ”bra case”. Ändå fick hon lära sig snabbt att de utgick i rättegången från att hon var den Onda, den som ville sätta dit de snälla pojkarna och helst kanske ville tjäna någon krona på alltihop. Hon fick kränkande frågor och bilder på hennes underliv visades upp för allmän beskådan i det lyckta rummet.
Pojkarna däremot fick enbart sina personalia upplästa, där det står antecknat om de varit i klammeri med rättvisan förut. Det var inga kränkande eller fördömande frågor om deras leverne. Hon hade ett ”bra case” sa de till henne, ändå tog det två år innan domen föll över pojkarna som våldtagit henne. De dömdes för grovt sexuellt utnyttjande, och fick två år på särskild anstalt. De åkte fast på grund av att de ”snälla” killarna vid bordet berättade sanningen efter ett tag, hade de inte gjort det så hade antagligen inte fallet gått till rättegång.

Men hur kan man förvänta sig att lagboken ska vara till för kvinnan också, när det blev olagligt att våldta sin fru först 1965. Innan det fick många kvinnor lida sig igenom sina ”äktenskapliga förpliktelser”. Fast det stod fortfarande inte enligt lagen att det då var våldtäkt, det kallades ”våldförande” när en man tvingade sin hustru till sex.

Mycket av denna artikel är hämtad från Katarina Wennstams bok ”Flickan och skulden”.
En del är ordagrant och en del är omskrivet, men det är en bok som berörde mig väldigt mycket och en väldig viktig bok som alla borde läsa.

Källförteckning:
http://theses.lub.lu.se/archive/2006/01/19/1137671050-5746-442/Tanya_Ucar_o_Rusen_Canpolat.pdf

http://www.allakvinnorshus.org/tjejjouren/statistik.htm

Mycket av denna artikel är hämtad från Katarina Wennstams bok ”Flickan och skulden.”
En del är ordagrant och en del är omskrivet, men det är en bok som berörde mig väldigt mycket och en väldigt viktigt bok som alla borde läsa.

Av: Pernilla Olsson
MKFC
2007

I'm new here!

This is my blog and I will use it to my school work here.

Feel free to comment or just don’t do it.

More to come!

Bye for now.